sandra frykman

Jag anser mig själv vara ganska smart men vi har alla våra undantag. Igår var definitivt ett sådant. Jag var ute på en hike i bergen här i Tongariro National Park och tänkte gå till ett vattenfall som bara skulle ligga 2-3 timmar bort. Jag gick, jag njöt av de fantastiska vyerna och jag tappade tidsuppfattningen totalt. Efter en bra stund så tänkte jag att nu borde jag ha gått i 2 timmar men hade fortfarande inte sett någon skylt till vattenfallet. Jag kollade klockan och insåg att jag gått i 4 timmar. Shit, då har jag missat vattenfallet, tänkte jag, men jaja, det var ju vackra vyer i alla fall så var fortfarande en härlig tur. 

Kvinnan som jobbade på mitt vandrarhem hade sagt att den här turen var ett "loop track" (att jag alltså inte behövde vända och gå tillbaka samma väg för att komma tillbaka) så jag fortsatte att gå. Efter ytterligare en timmes vandring så började jag känna att det var något som inte stämde. Jag hade inte sett några skyltar på ett bra tag, jag hade nu vandrat i över 5 timmar och vandringen runt skulle bara ta 4. Jag tog fram mobilen för att kolla på kartan men hade självklart ingen täckning. Chansen att jag skulle träffa på någon var minimal med tanke på att jag inte hade sett en enda person sedan jag började gå. Utöver allt detta så hade jag lyckats trampa snett ett tag tidigare vilket nu började kännas i mitt högra knä. 

Klockan var nu närmare 6 på kvällen så det skulle börja mörkna ute inom 2 timmar och eftersom det var 5 timmar tillbaka samma väg jag kommit på så var det inte ett alternativ. En smärre panik började byggas upp inom mig och jag hade ingen aning om vart jag var eller vad jag skulle göra härnäst. Jag ringde 111 (nödnumret) för att se om de kunde hjälpa mig lokalisera vart jag var så jag kunde hamna på rätt väg igen. Ingen signal. Jag trodde att man alltid kunde ringa nödnumret oavsett om man har täckning eller ej. Jag hade tydligen fel! 

Nu började jag bli rädd på riktigt! Mitt knä gjorde ondare (haltade lätt), jag var mitt ute i ingenstans och jag kunde omöjligen få tag på någon via mobilen. Jag tog fram en banan ur väskan och åt den för att få lite ny energi vilket tydligen hjälpte för strax därefter kom jag på att jag ju faktiskt hade sett ett hus en bit tillbaka på spåret. 

Jag reste mig upp och rörde mig tillbaka samma väg jag kommit på och såg efter en halvtimme huset igen. Det var en skräckblandad glädje när jag såg huset då jag inte visste vad som väntade därinne. Alla människor är ju faktiskt inte snälla även om man gärna vill tro så.

Utanför huset så satt en 4-årig flicka och 5 hundar och flickan frågade mig vem jag var. Hon berättade att hennes namn var Kesha och att hon var just 4 är gammal. Jag frågade henne om hon hade en förälder hemma och hon sprang och hämtade hennes mamma. Jag berättade vad som hänt och att jag skulle behöva låna deras telefon. 

Jag hade tur. Den här kvinnan, Sherry, och hennes man, Jason, bjöd in mig i deras hem, frågade vem jag ville ringa, de hittade numret till mitt vandrarhem åt mig och fixade så de skulle komma och hämta mig. De gav mig en kall öl, lagade mig middag och berättade en massa roliga historier. De berättade även att jag inte var den första som gått vilse i området och att backpackers faktiskt dött där för att de virrat bort sig. Då var jag nära på att börja gråta för jag insåg att det faktiskt kunde ha gått riktigt illa. Hade jag inte sett deras hus, eller kommit ihåg det, så hade det varit kört då deras hus tydligen var det enda inom 2 mils radius. De berättade även att den turen jag gått inte alls var ett "loop track" utan att man behövde vända och gå samma väg tillbaka. Sherry skällde faktiskt ut kvinnan på vandrarhemmet som sagt åt mig att det var just ett "loop track". Underbara människa! 

Den här gången gick det bra men det kunde som sagt gått riktigt illa och jag har definitivt lärt mig att inte lita helt på andras vägbeskrivningar när jag ska ut på vandringar framöver. Jag ska alltid kolla upp området, ha med mig karta och inte förlita mig så mycket på mobilen för finns det ingen mottagning så är det inte mycket du kan använda den till. 

Jag hade tur och det är tack vare Jason och Sherry som det gick så bra som det gjorde. TACK!