0 Läs mer >>
6,5 months and 8 countries later, the time has come and I have to say goodbye. Goodbye to China, goodbye to Asia and goodbye to the backpacker life I've been living for the last half year. I've had the most amazing time, I've got to see and do so many things and met the most awesome people while doing so. I could sit here for hours and just write about everything that I've done and what was best and worst and all that but I think I'm just going to say THANK YOU! I thank everyone who's made this trip as great as it's been, I thank the world for being the amazing place it is and I definitely thank myself for believing in me and doing this even though it, at first, was a bit scary to go so far away from home alone. I love traveling and have had the greatest time but now I can't wait to go home and see my family and friends. Sweden, see you soon!

6,5 månad och 8 länder senare så är det dags för mig att säga hejdå. Hejdå Kina, hejdå Asien och hejdå till det backpacker-liv jag levt senaste halvåret. Jag har haft det ofattbart bra, gjort så otroligt mycket roligt och träffat de mest fantastiska människorna under tiden. Jag hade utan problem kunnat sitta här och skriva i timmar om allt fantastiskt jag  fått uppleva, vad som varit bäst och sämst och så men jag skippar det och säger istället TACK! Jag tackar alla som gjort den här resan så bra som den har varit, jag tackar världen för att den är den fantastiska plats den är och jag tackar framförallt mig själv för att jag vågade göra detta trots att det var lite läskigt att åka till andra sidan jordklotet på egen hand. Jag älskar att resa och jag har haft det så grymt bra men nu längtar jag efter att få komma hem och träffa familjen och mina vänner igen. Sverige, vi ses snart!

A nervous Sandra leaving for New Zealand!
 A little more tanned, happier and more experienced Sandra in the Forbidden City today!

Time to go home

0 Läs mer >>
When I walk down the street, people turn. When I sit in the park, people stare. What is she doing here, they're wondering. What is a westerner doing in our city? In Sweden, this would never become more than a thought. People would never actually ask the stranger they're wondering something about. Here it's different. People ask. People are curious and want to know the answer. They are not only curious of what I'm doing here but too of who I am. They want to talk to me. To someone different. 

Today it's Saturday and it's my day off. No work. I decided to buy myself an ice coffee and enjoy it in one of Tianjin's beautiful parks while I listened to my favorite podcast named "Alex & Sigge's podcast". After a few minutes a girl, only 8 or 9 years old, comes up to me and starts talking. She just wants to say hello. Her English is very limited but she's not scared. We talk for a few minutes before she runs back to her mom. A while later, a woman of age 76 comes up to me. She asks if she can sit down next to me. I say "of course". She tells me that she has just started to take English classes once a week and that she would like to practice her conversational skills. We talk for about half an hour, she's extremely interesting and funny and even though she's far from a fluent English speaker she had the guts to come up to me which resulted in an amazing meeting between two very different people. 

If I had just started to take Chinese lessons and I saw someone Chinese sitting in a park back home, I doubt that I'd go up to that person to practice this, to me, new language. I wish I had the fearlessness and fortitude of the people here. 
Playing cool with one of my students 😚

The Chinese Guts

0 Läs mer >>
Last night, I got to experience something new. Well, two things actually. The first one was that I took the High Speed Train from Nanjing to Beijing. It's amazing that you hardly feel the train moving when it's going faster than 300km/h. 

The more interesting adventure that I got to be part of last night was that there was nothing open on the Beijing Railway station when I arrived at midnight and I decided to stay here until it all opened in the morning. An old woman came up to me, she looked tired, wore worn out clothes and carried around a bunch of big pieces of cardboard. She was homeless. She looked at me, asked me something in Chinese and I understood on her body language that she wondered what I was doing there. I tried to explain that I was going to sleep there. She shakes her head at first but when I insisted, she gave me one of her cardboard pieces to sleep on and a blanket to keep me from freezing. Just this gesture itself made me warm! I fell asleep pretty fast with the old woman sleeping next to me. 

At 2 am, I was woken up by the police. They yelled at the woman and pointed at the door out. I understood that we weren't allowed to sleep there. What was weird was that they just looked at me confused but didn't say anything. Maybe they weren't confident enough to try to communicate with me. The woman and I packed away the cardboard and went to a closed off area to hide from the police because we had no plans of going out onto the street. After a while, the police were gone and I followed the woman up the stairs and into the Railway Station's garage. I thought: "Seriously Sandra, call a hostel or hotel now, this is ridiculous." But that thought was followed by another and I told myself that if these people can do this night after night, I can manage at least one. I saw it as an interesting experience, to see what it was like to live like the homeless women of Beijing for a couple of hours. We had now been accompanied by yet another woman, this one at least 70 years old. We made our beds yet again, the women gave me a good spot and put an umbrella in front of my face so the police wouldn't see me right away if they came in. I looked at the two old women as they started to fall asleep. I wondered what had happened to them. What had made them end up here?

I fell asleep on the hard concrete floor in the cold garage, now empty of cars. I felt safe having these women next to me. I woke up around 6am, I had slept for 3 hours. I got up, the women were still asleep. I put my bags on, pulled my wallet out and put a hundred RMB-bill in front of each of them. This woke them up, they looked at me, smiled, saw the money and they both started crying. They hugged the bills as if it was the most beautiful thing they'd ever seen and the whole moment was so emotional that I started crying too. They thanked me, I thanked them and I left, knowing that I'll never see these people again. 

For me, this was just a 6 hour long experience, for them this is everyday life. To sleep in cold garages, to be yelled at by the police, to not be looked in the eyes by the passengers getting off the train when they desperately try to get some money for food. I'm glad I didn't check into a hostel or hotel last night. This was a good experience and I'll carry the memory of it with me forever. 
The two wonderful ladies and I preparing our "beds" for the night! 

The life of the homel...

0 Läs mer >>
It's so easy to just do without actually thinking about what it is you're doing or appreciate it. It happened to me just a couple of minutes ago while I was sitting on this bus here in China. I am going from Huangshan to Nanjing where I'm hoping to get a ticket on the bullet train to Tianjin which is my next destination. I was sitting here, smelling the smoke from the bus drivers cigarette, hearing how all the passengers constantly cleared their throats like they do here and I just felt bored. 
 
After I had to illustrate what the word "toilet" means in front of the whole bus, the driver finally gets what I want and stops by the next gas station. He points towards a building and I discover that the "toilet" is a tiled room with two gutters and nothing more than that. No separating walls, no doors, nothing that gives you any sort of privacy. "Welcome to the real China, Sandra" I said to myself before I, together with 3 Chinese ladies, did what I came there to do.
 
Even if this wasn't the highlight of my trip, it's still something I'll remember. What it did, was to remind me of the fact that I'm actually on bus traveling around China so now I'm once again enjoying all the weirdness that this country has to offer. I'm smiling and I appreciate where I'm at at the moment!

Det är så lätt att bara göra utan att faktiskt tänka på vad det är man gör. Det hände mig nyss nu när jag sitter på en buss i Kina. Jag åker från Huangshan till Nanjing där jag förhoppningsvis kan få en biljett på ett snabbtåg till Tianjin som är min nästa destination. Jag satt här, kände röklukten från bussförarens cigg, hörde hur alla passagerarna konstant harklade sig som de gör här och jag tyckte bara att allt var rätt trökigt just då. Efter att jag behövt illustrera för hela bussen vad ordet "toilet" betyder så fattar föraren äntligen och stannar till vid nästa bensinstation. Han pekar mot en byggnad och jag upptäcker att toaletten är ett kaklat rum med två rännor i golvet och inget mer än så. Inga avskiljande väggar, inga dörrar, inget som ger en någon som helst avskildhet. Välkommen till den kinesiska landsbygden Sandra, sade jag till mig själv innan jag, samtidigt som 3 kinesiska damer, gjorde det jag kommit dit för att göra. 

Även om detta kanske inte var resans härligaste upplevelse så är det ändå något som jag kommer att komma ihåg. Det påminde mig även om att jag ju faktiskt är i Kina så nu sitter jag på bussen och njuter av allt det udda som händer runt omkring mig. Jag ler och uppskattar att jag är där jag är just nu! 
View from the bus


To stop and reflect!

0 Läs mer >>
The man next to me is loudly gorging himself with chocolates, the man in front of me is constantly clearing his throat, a couple of people are screaming into their phones, the driver honks on every single vehicle even if they're not doing anything wrong, and an old man somewhere behind me is snoring so loud I have a hard time hearing my own thoughts. All these sounds are extremely annoying and I am struggling to not get too irritated. After some time on the bus, I get out my ice coffee and sandwich which I keep in a plastic bag to prevent spilling crumbs everywhere. I start eating and all of a sudden I feel someone tapping me on my shoulder. It's the man next to me. He is looking mad, pointing at my bag, screaming something in Chinese. He takes a hold of my bag, illustrates how it rustles and screams again something, to me, completely incomprehensible. Of all the annoying noises on the bus, the one of a plastic bag is what causes the man to scream. Really? I look at him, tell him that I have no clue what you're saying, remove the bigger plastic bag from the sandwich but keep the smaller one, and keep on eating. 
 
The Chinese are a people I don't understand, neither linguistically nor behaviorly, but I respect the fact that he got annoyed by my plastic bags and I therefor removed the worst one. It's too bad the rest of the people of the bus couldn't show the same sort of respect towards their co passengers.

Mannen bredvid mig smaskar högljutt på choklad, mannen framför harklar sig konstant, ett flertal gapar i telefon, föraren tutar på vartenda fordon på vägen och någon gubbe bakom snarkar så högt så jag knappt kan höra vad jag tänker. Alla dessa ljud är ytterst irriterande och jag kämpar för att inte bry mig alltför mycket. Jag tar efter ett tag på bussen fram min iskaffe och macka som jag lagt i en plastpåse i väskan. Jag behåller mackan i påsen under tiden som jag äter den för att slippa smulor överallt och plötsligt så känner jag hur någon knackar mig på axeln. Det är mannen bredvid mig som nu tittar argsint på mig, pekar på påsen och gapar något på kinesiska. Han tar tag i min påse, illustrerar hur den prasslar och gapar något, för mig, oförståeligt igen. Trots alla jobbiga ljud runtomkring så är det mitt prasslande med påsen som får honom att tappa humöret och börja skrika. Jag tittar på honom, säger att jag inte fattar vad han säger, tar bort den större påsen men behåller den mindre runt smörgåsen och fortsätter att käka min macka. Kineserna är ett folk jag inte riktigt förstår mig på, varken språkmässigt och beteendemässigt, men jag respekterade ändå att han blev störd av detta och tog därför bort den värsta påsen. Det är synd att de andra på bussen inte visar samma respekt mot deras medpassagerare! 
Me leaving Shanghai ✌🏻️

The inappropriateness...

0 Läs mer >>
De senaste dagarna har jag haft presentationer för barnen i mina klasser här på skolan om mitt fantastiska hemland Sverige. Det är alltid intressant att se reaktionerna människor får när man berättar om detta lilla land som inte så många här borta vet så mycket om. De skrattade när jag berättade om kräftskivor och midsommarfest och tyckte ändå att surströmming lät rätt gott. Antagligen eftersom de har en specialitet här i landet vid namn Stinky Tofu som är jäst, och otroligt illaluktande, tofu. 
 
Jag berättade även om mitt liv och min resa och jag förklarade för dem att det finns ett flertal sätt att leva sitt liv på och inget är mer rätt än det andra så länge man själv är lycklig. Det är svårt att få in detta i huvudet på barn som tror att skola, bra betyg och ett välbetalt jobb är allt som har någon som helst betydelse här i livet. Jag frågade barnen vad deras drömmar var och jag fick väldigt varierande svar. En ville bli en hjälte medan en annan ville resa till Finland eftersom hon hört att jultomten bor där. 
 
Problemet här är att de tror att drömmar endast är drömmar och inget som faktiskt kan inträffa. Jag förklarade att den här resan en gång inte var något annat än en dröm men den blev verklighet för att jag trodde på den och jobbade för att besanna den. 
 
Vi pratade mycket om att kämpa för något som man själv tror på och inte för något som folk runtomkring en anser vara rätt. Vi pratade om att det inte är något negativt att sticka ut och att oavsett vad man vill i livet så spelar det ingen roll om folk i ens närhet tycker att man är smärre galen så länge man själv tror att det är rätt väg för en. När en av eleverna säger att hans dröm är att bli en hjälte (ett ord han antagligen använder på grund av brist på ett bättre i hans ordförråd) så säger läraren, som suttit med under hela lektionen, något som gör mig otroligt irriterad. "Sluta säg sådana dumma saker och bete dig normalt!" skriker hon åt honom. Stämningen som för en sekund sedan var otroligt positiv var nu förstörd. Den glädjen jag sett i flera av barnens ögon när de fick berätta vad de vill med sitt liv, en fråga som de kanske inte får alltför ofta då det är självklart för många att de ska gå i skolan tills de är i alla fall 25 och sedan ska de jobba som läkare eller advokater resten av sitt liv, var nu borta och blickarna har än en gång blivit tomma. 
 
Om det är något jag hatar här i livet så är det ordet normalt. Va fan är normalt? När man är som alla andra, skulle de flesta nog svara på den frågan. Varför försöker folk än idag få barn att bli som alla andra runt om? Är det verkligen något att sträva efter att få alla personer att passa i samma mall? Varför trycker läraren ner eleven när han äntligen samlat mod att berätta vad han vill med sitt liv? Nu kommer han ju inte direkt vara ivrig över att berätta för någon annan om hans drömmar. Han kommer ju vara livrädd över att än en gång bli idiotförklarad. 
 
Jag ignorerade dock läraren igår och bad eleven i fråga att förklara vad han menade med att bli en hjälte. Han sade att han vill hjälpa alla barn i världen så att de har det bra! Jag tittade på läraren och sade: "Det var väl ändå en rätt bra dröm, eller hur?". 
 
Jag har under så många år i mitt liv fått höra att jag borde gå med strömmen och inte emot den. Jag var sjuk, jag hoppade av gymnasiet när det var 5 månader kvar, jag fick läsa om 2 år av det och tog därför inte studenten förrän jag var 21. Jag började inte på universitet direkt efteråt utan jobbade och flyttade till Norge och sedan drog jag iväg på den här resan. Är detta normalt? Njaee, kanske inte men fan va bra jag har det! Jag har aldrig varit lyckligare och i slutändan är det ju det som är viktigt. Vad är poängen med livet om det inte är att vara lycklig? Om någon av er "normalitetsdyrkare" har ett vettigt svar på det så får ni mer än gärna höra av er! 
 
The last couple of days I've had presentations for the kids in my classes about my beautiful country Sweden. I always find it interesting to see people's reaction when you tell them about this, for many, unknown country. The kids laughed their heads off when I told them about our crayfish and midsummer party and they went out of control when I, after a request from one of the kids, spoke some Swedish. Apparently, it sounds ridiculous. They all thought, to my surprise, that our fermented herring sounded pretty yummie though. Probabably because of their own speciality Stinky Tofu which is fermented tofu. 
 
I also told them about my life and about this trip and tried to explain that there's more than one way to live your life and that one way isn't better or worse than the other as long as you yourself is happy with it. It's hard, though, to get this idea into the heads of kids who believe that the only things important in life are school, good grades and a well payed job. I asked the kids what their dreams are and the answers I got were varied. One wanted to be a hero and another wanted to go to Finland since she's heard that's where Santa lives.
 
The problem here in Taiwan, along with many other countries, is that the people here believe that dreams aren't, and never will be, anything but just dreams. I explained that this trip I'm on now was once nothing more than a dream but it became real since I believed in it and worked hard to make it become my reality. 
 
We talked a lot about the importance of fighting for something because you believe in it, not because somebody else does. We talked about how being different isn't necessarily a negative thing and that it doesn't matter what people around you think about you or your ideas, as long as you believe in them and yourself. When one of my students said that his dream was to become a hero (a word he probably use in lack of a better one), the teacher of the school, who's been listening to our entire lesson, says something that makes me extremely frustrated.  She yells "Stop saying such stupid things and start acting normal!". The mood in the room, that just a mere minute ago was extremely positive, is now ruined. The sheer happiness that I'd seen in the kids eyes when they got to tell everyone what they want with their life, something they probably don't get asked about too often here since it's a nobrainer for most people that they will go to school until they're at least 25 and then they will work as a lawyer or doctor for the rest of their life, was now gone and their stares were now blank. 
 
If it's something I hate, it's the word "normal". What the fuck does normal mean? Most people would probably answer "when you're like everyone else" to that question. Is that something to aim for though? Why do people still try to make kids the way it fits them (the parents) best and not focus on what the kid wants? Why is this teacher pushing the kid down when he finally saved up enough courage to stand up and share his dream. Now he's going to be everything but eager to tell anyone else about what he wants in life. He will be terrified of, once again, being told he's acting silly. 
 
I ignored the teacher, though, and asked the kid what he meant by saying he wanted to be a hero. He said that he wants to help all the kids in the world so they're always happy. I looked at the teacher then and said "That's a pretty good dream, isn't it?"
 
During so many years of my life, people have told me to go with the flow, not against it. I was sick for many years, I dropped out of high school when I only had 5 months left, I had to redo 2 years of it and did therefor not graduate until I was 21. I didn't go to university right after high school but started working instead, moved to Norway and then I went on this trip. Normal? Probably not but I've never been happier and if being happy is not the point of this life then I don't know what is. 
Two of my classes 😃

Dreams and Normality

0 Läs mer >>
Jag är en familjemänniska. Det är något som jag nog alltid har vetat men det har blivit väldigt tydligt under den här resan. Jag saknar min familj. Jag saknar de inte varje dag men lite då och då kryper sig känslan fram och jag vill då bara sitta i soffan hemma och tjöta om något med min mamma, pappa och bror. (Thank god for Skype vid de tillfällena!) Jag ser dock detta som något positivt, jag tror att det är viktigt att få sakna människor man tycker om. Det är när man är ifrån de en längre period som man inser vilken viktig roll ens familjemedlemmar faktiskt har i ens liv. 
 
Jag har väldigt mycket tankar konstant och då är mina föräldrar otroligt bra att bolla dessa tankar med. Det är något som jag saknar här eftersom inte alla har förmågan att bolla utan säger istället direkt vad dem tycker. Det fungerar inte för mig plus att man kan inte direkt bolla personliga tankar med människor som inte känner en mer än ytligt. 
 
Jag saknar min älskade knasboll till bror. Det är underligt det förhållandet man har till sina syskon. Man har helt separata liv med olika vänner, olika jobb, olika drömmar men ändå så är man så nära varandra. 
 
Det gäller bara att komma ihåg hur mycket man saknade dem när man var iväg när man väl är hemma igen och att fortsätta att uppskatta dem även när man kanske önskar att vara varsomhelst utom hemma. Jag saknar min familj och även om jag är glad över att jag har massor kvar av min resa så ser jag ändå fram emot att mötas av dem på flygplatsen i sommar otroligt mycket! ❤️
 
I've always loved spending time with my family. I've always known this but it's even clearer to me now when I'm away. I miss my family. I don't necessarily miss them everyday but once in a while I get that feeling that makes me wish I was at home, talking with my mom, dad and brother about random things. In these moments I'm very thankful for Skype! I see this as a positive thing though, I believe it's important to miss the people we care about and love and it's when you're away from them a longer period of time that you start to appriciate their part in your life.
 
I think a lot. Sometimes too much and then I love having my parents around since they are both very good at giving me advice without telling me what to do. Not a lot of people have the ability to do this and I don't really feel like sharing my most inner thoughts with the people I meet here, people I've only known for a couple of days.
 
I miss my beloved goofball of a brother. It's wonderfully odd, the relationship you have with your siblings. You have seperate lives with different friends, jobs and dreams but still you're really close to eachother.
 
What's important is to remember how much you missed them when you were away, when you are back home and to continue to appriciate them even when you wish you could be anywhere in the world but home. I miss my family and even though I love the fact that I still have a lot left to see on my trip, I can't help but long for the day when I get to see them waiting for me on the airport back home. ❤️

The importance of mis...

0 Läs mer >>
Idag lämnar jag Malaysia efter nästan 2 månader här och beger mig mot nästa destination: Thailand. Jag har haft det riktigt bra här och fått uppleva och se väldigt olika sidor av landet. Min vistelse började i Kuala Lumpur där jag först bodde på ett skethostel och sedan kom min underbara mamma på besök och vi flyttade in på hotell. Även om jag inte var imponerad av staden så var det skönt med lite storstadsspatsering och bara att ha mamma där gjorde ju det hela väldigt mycket bättre. 
 
Efter KL så blev det poolchill, art walks och en enorm frukostbuffé på ön Penang i 1,5 vecka innan det var dags för mamma att åka hem. Det var dags att gå tillbaka till backpackerlivet efter en 2 veckors lång paus och tog därmed en 10 timmars bussresa ner till Johor Bahru där jag spenderat 6 veckor på en skola och fått se hur det vardagliga malaysiska livet ser ut. 
 
Jag har fått se olika delar av landet och det är kul att jämföra dem. I Penang var allt byggt och anpassat för turister, det var inte mycket som var genuint malaysiskt medan Johor Bahru var så gott som helt tomt på turister och man fick då se hur landet och människor verkligen är. Det är ett väldigt trevligt men ganska ignorant folk enligt mig. Jag har haft det riktigt bra i detta land men det känns ändå som att det är dags att dra vidare så Thailand, here I come! 
 
I've been in Malaysia for nearly 2 months now and it's time for me to go. I have gotten to see the beach, the big city of Kuala Lumpur and the everyday life of the Malaysian people. One of the highlights of my months here was when my mom came to visit. We had a couple of days in KL and a week and a half on the island of Penang where we did nothing but going on an art walk, eating a massive breakfast from the hotel's buffet every day and chill by the pool. It was a break from the backpackerlife and I enjoyed it. I've spent my last 6 weeks in a school where I've gotten to know some wonderful kids but now it's time for something new so Thailand, here I come!
 

Selamat tinggal Malay...

0 Läs mer >>
Jag har nu jobbat på en skola/förskola i snart 6 veckor och det går inte att undvika att se de skillnader som finns mellan skolan här och den vi har i Sverige. När man är 3 år i Sverige så går man på dagis och leker, här lär man sig 3 språk och har naturkunskapslektioner. Detta är något som imponerade mig väldigt till en början men jag ser tydligare för var dag som går hur sorgligt det faktiskt är. Barnen här tillåts aldrig att bara ha roligt! Allt fokus ligger på deras betyg, det är det enda som spelar någon roll, trots deras unga ålder.
 
En av mina privatelever här, han är 10 år gammal och hans dagar ser ut följande: 
Halv 5 på morgonen tar han bussen till Singapore härifrån Malaysia eftersom den Malaysiska skolan inte är tillräckligt bra för honom enligt hans föräldrar. Han är i skolan till 14.00, sedan tar han bussen därifrån till mig och har lektion till 18.00. Efter det åker han hem, käkar middag och gör sina läxor innan han får gå och lägga sig. Varje dag ser likadan ut och helgerna spenderar han med mig och hans andra privatlärare. 
 
Såhär ser livet ut för de flesta barnen här. Allt handlar om resultat. Kan barnen vid 10 års ålder inte prata kinesiska, malaysiska och engelska flytande så jag man misslyckats. När man frågar barnen vad de gör för roligt på fritiden så förstår de inte vad man menar vilket inte är så konstigt eftersom fritid inte är något som existerar för dem. 
 
I skolan finns det inte så mycket roligt att göra heller. De brukade ha idrott, bild, slöjd och andra kreativa ämnen i skolan men allt det har tagits bort och ersatts med fler matte-, naturkunskaps- och språklektioner. 
 
Barnen här må veta mer än vad barnen hemma i Sverige gör men är det värt priset de får betala för det? De är olyckliga, vet inte vad ordet "roligt" innebär och de stressar över skolan redan vid en ålder av 7. Det är tragiskt att se och otroligt frustrerande eftersom jag inte kan göra något för att förändra det. 
 
Jag gillar verkligen Malaysia men deras skolsystem är, enligt mig, käpprätt åt helvete! 
 
I've spent nearly 6 weeks at this school/kindergarten in Johor Bahru, Malaysia and I can't help but comparing it to the schools back in Sweden. When you're 3 years old back home, you go to kindergarten and play with your friends all day but here it's slightly different. Here they have science classes and learn 3 languages. At first, I was impressed by this but now I realise it's just sad. The kids here are never allowed to just have fun, it's all about learning and about the result they got on their latest exam.
 
One of the kids I'm tutoring, he's 10 and his days look something like this:
He takes the bus to school at 4.30am, has classes til about 2pm , then he takes the bus to me and we have lessons until 6pm. After that he goes home, has dinner and does the rest of his homework before it's time for bed. This is what everyday looks like to him and it's not like a gets a break during the weekend because he spends them with me and his other tutors. 
 
This is what life looks like for a lot of kids here. It's all about results. If your kid doesn't speak chinese, malay and english fluently at the age of ten, you've failed. When you ask the kids what they do for fun they don't know what you're talking about since fun or freetime are things nonexistent to them. Things are no different when they are in school either. The malay school used to have P.E. and creative subjects such as D.T., crafts, art and music but they've taken all of that away to replace with even more science-, languages- and maths-lessons. 
 
The kids here might have more knowledge in these "more important" subjects than kids back home do but is it really worth it? The kids here are miserable, they don't know the meaning of the word "fun"  and they are stressed out at an age of 7. It's tragic to see and extremely frustrating since I can't do anything to change this.
 
I really do like Malaysia but their school system is, according to me, (pardon my French) completely fucked up! 

I'm definitely allowing myself to have fun! 😃

The Malaysian School

0 Läs mer >>
Idag har jag haft en helt magisk dag. Klockan halv 9 åkte jag, Sara, Apple och hennes familj till ett barnhem för barn med svårigheter och sjukdomar av olika slag såsom Down Syndrom, Cerebral Pares och autism. Av olika anledningar så lämnad föräldrar ifrån sig sina barn för att de inte kan, eller vill, ta hand om dem funktionshinder barnen fötts med. 

Barnen var helt magiska. Det var längesedan jag log och skrattade så mycket under en dag. En tjej hängde runt min hals under hela dagen och ville bara kramas konstant. Det var ju hur mysigt som helst! Om man är lite nere,  eller bara har en allmänt dålig dag, så är ju den bästa boten att åka till ett ställe som det här. De här barnen har så mycket kärlek i sig som de vill dela med sig av. Efter att vi varit där så åkte vi till en restaurang och käkade nudlar av alla dess slag. Mumma! Det var en helt perfekt dag! 

Today I've had the most magical day. I've spent it with Sara, Apple and her family and a bunch of adorable and amazing kids. We've been at a care centre for kids with disabilities and illnesses such as Down Syndrome, Cerebral Pares and autism. Their parents have left then there for various reasons. Either because they don't want to or because they don't know how to take care of a disabled kid. 

The kids were just amazing though and I haven't laughed that hard and long for quite some time. It was a perfect day and I'm glad I got to meet these wonderful children. 

Birthday cake for one of the kids!

Special Children Care...

0 Läs mer >>
Jag har haft en 4-timmars privatlektion med en av mina elever nu under förmiddagen och vi hade det helt otroligt bra. Den här killen som jag jobbar med hade en väldig massa problem och svårigheter när jag började jobba med honom och därför är det helt underbart när jag nu, ett par veckor senare, märker en förbättring hos honom. Det är glädjen jag ser i hans ögon när han förstår något som han kämpat med en längre tid som är anledningen till varför jag vill jobba med barn eller människor överhuvudtaget. Att hjälpa folk som har det svårt och se att det faktiskt gör skillnad är magiskt och otroligt givande! 

Nu sitter jag, Sara & Tracey på en restaurang och dricker mango- och jordgubbsdrinkar och njuter av att ha wifi igen. Det i skolan lade nämligen av imorse och att gå en dag utan wifi går ju absolut inte 😉

In english:
I've just finished a 4-hour long tutoring lesson with one of my students and we had a great time. This boy, that I'm working with, had a couple of issues when we started working because of his attitude and the way he puts way too much pressure on himself. I mean, this kid is 10 years old. He shouldn't have to worry about anything but to just have fun and enjoy his years of childhood. 

Since he had all these problems when we got started, it's amazing to see how different he is now and much he's improved, not only within his English skills but in his behavior as well. It's when I see how happy he gets when he finally understands something he's been struggling with for a longer period of time that I that I know that I want to work with helping people throughout my life. To see that I'm actually able to make a difference is an amazing thing. 

Right now, Sara, Tracey & I are at a restaurant having mango- and strawberry drinks and we're all a bit over excited about the fact that they have wifi here. Ours broke down this morning and we can't go an entire day without internet. No no! 😉

My student and I!😄
One happy Tracey! ☺️

Glädjen av utveckling...

0 Läs mer >>
När man är på resande fot en längre period så blir det till slut ens vardag. Att inte förstå språket folk runtomkring en talar är inte längre jobbigt, att människor stirrar intensivt på ens blonda hår är inte längre obehagligt och tanken på att man skulle stanna en längre period på ett och samma ställe känns bara knepig. Det har blivit min vardag att leva ur min ryggsäck, att äta saker jag inte har en aning om vad det är och att säga hej och ta farväl till människor stup i kvarten och veta att jag antagligen aldrig kommer att se dem igen. Jag har vant mig vid detta livet och trots att jag fortfarande älskar att vara på resande fot minst lika mycket nu som jag gjorde dag 1 på denna resan så börjar jag att drömma mig bort till andra resemål och drömmar emellanåt och måste påminna mig om att jag ju faktiskt befinner mig i Malaysia just nu. 

Det är så mycket jag vill se, göra och uppleva under mitt liv och även om det är viktigt att drömma så måste jag ju samtidigt uppskatta vart jag är just nu. För tillfället lever jag ju i den dröm jag hade för ett år sedan. Det gäller att komma ihåg att värdesätta det liv man lever i den stunden man faktiskt lever det.

Jag hade en dröm om att åka runt i världen, se så många olika länder och kulturer som möjligt så jag drog till Norge, jag jag jobbade och sparade pengar i 6 månader (vilket ju var en underbar upplevelse i sig) och sedan gjorde jag min dröm sann genom att dra iväg på den här resan.

Jag kommer inte att se hela världen under den här turen men det är en start. Det viktiga är att jag tog min dröm på allvar, jag gjorde den till verklighet och det gäller att jag kommer ihåg det och tackar mig själv för det. Jag bevisade för mig själv att drömmar kan besannas så nu ska jag fortsätta att kämpa för att få mina andra livsmål och drömmar att slå in också.

Det är viktigt att vara här och nu, att uppskatta allt det positiva som händer i ens liv för tillfället, men det betyder ju inte att det är fel att fortsätta drömma. 

Jag har så länge jag kan komma ihåg haft 100 olika tankar i huvudet samtidigt kring vad jag vill göra i framtiden. Det har varit allt från att studera i USA och att bli au pair i Tyskland till att bara resa runt i världen under resten av mitt liv. Jag har många drömmar och varför ska jag behöva välja endast en av dem? 

Jag lever en dröm just nu men jag har samtidigt drömmar om att lära mig italienska i Italien i sommar och att sedan börja studera något roligt och intressant till hösten. Jag drömmar mig bort dagligen till vad jag vill hitta på i framtiden och att komma tillbaka från sina drömtankar till sin vardag som är att backpacka runt i världen är rätt fantastiskt. 

Jag tänker alltid se till att det livet jag lever är mitt absoluta drömliv. Är det inte det så har något gått fel och då får jag tänka om. Livet är helt enkelt för kort för att inte leva det på ett sätt man tidigare drömt om. Jag ska fortsätta drömma, sätta upp mål utifrån dessa och sedan skapa mig den verklighet jag önskar. 

Med de orden säger jag godnatt! 😊

Min vardag just nu består bl a av att hänga med dessa sköningar! ❤️
(Är knallröd på kinderna för att Mei Mei (lilltjejen) fick stå för min sminkning den här dagen ☺️

Att vara här och nu!

0 Läs mer >>
Mys är väl det ord som beskriver min 1,5 vecka i Batu Ferringhi på ön Penang bäst. Att bara få umgås med mamma, äta grymt god mat från både gatustånd och fina restauranger, och ligga i solen och läsa böcker och lyssna pa musik. Det har verkligen varit helt perfekt och jag är så bortskämd och tacksam över att jag har en mamma som tar sig tiden och pengarna att komma hit och umgås med mig ett litet tag. Nu förstår jag ju att det kanske även var andra faktorer än jag som lockade hit henne, som solen, värmen och havet t ex, men ändå! 
 
Jag befinner mig just ni på Sungai Nibongs bussterminal och väntar på min buss som ska ta mig ner till södra Malaysia, till Johor Bahru. Jag har verkligen vant mig vid att ha mamma med mig på allt nu så det känns otroligt tomt att sitta här och inte ha någon att snacka skit med. 
 
Även om vi har spenderat största delen av vår tid i Batu Ferringhi i en solstol vid poolen så har vi ändå tagit oss tiden till en del annat också. Vi har varit på kryddblandning i en tropisk kryddträdgård, gått på gatukonstvandring i Georgetown, varit på nattmarknader och haft filmmyskvällar på rummet. 
 
Med undantag för ett antal gymbesök så har det varit en väldigt slapp, bekväm och härlig del av min resa. Det har varit underbart att tjöta om allt och ingenting med mamma och att vi bröt ut i ett totalt skrattanfall när vi försökte oss på att ta selfies under vattnet var helt fantastiskt! 
 
Jag har helt enkelt haft det fantastiskt mysigt och härligt senaste 2 veckorna med mamma och jag saknar henne redan kopiöst mycket! 
 
Kramar! 

Bildbomb från dagarna i Penang:
(tryck på bilderna för att få dem i större format)

Batu Ferringhi, Penan...

0 Läs mer >>
3 månader. Ett fjärdedels år. Tiden flyger förbi. Var månad går verkligen snabbare än den innan men jag känner faktiskt ingen stress över det. Ibland kan jag bli lite så att jag känner att nej men oj, nu ska jag ju hem snart, nu får jag se till att planera in ännu fler saker på agendan här så jag får se allt. Detta trots att jag har ca. 3 månader kvar av min resa, alltså lika länge till. Oftast känner jag dock ingen stress utan njuter så mycket jag bara kan av att vara där jag är för tillfället och jag vet att det kommer att vara helt underbart att komma hem efter resan också så inget jobbigt med det ju. 

Vart är jag just nu då? Jo, jag befinner mig på ön Penang i Malaysia med min mamma. Jag har tagit en paus från backpacker-livet och bor på fint hotell och käkar lyxiga middagar. Det är intressant det här med omställningar och vanor tycker jag. Jag har ju vetat att jag ska bo på hotell med mamma och har hela tiden tänkt att vad jobbigt det kommer att vara att ställa om från hotell-liv med lyxig frukostbuffé till hostel-liv med torr och trökig havregrynsgröt efteråt, och det kommer det kanske bli, men tanken slog mig aldrig att det skulle vara svårt att anpassa sig till hotell-livet. 

Att gå från högljudda dorm rooms med stenhårda sängar till ett knäpptyst eget hotellrum med king size-säng som formar sig efter ens kropp gjorde det, tro det eller ej, svårt att sova. Vi människor är ju vanemänniskor och jag har helt enkelt vant mig vid höga ljudnivåer, att kunna sätta mig ner bland folk och bara börja tjata och att vara ute på upptäcksfärd varje dag och se nya saker. Nu är det knäpptyst på rummet (förutom när jag och mamma tjötar loss då), de flesta håller sig till sitt eget sällskap och vi hänger mestadels vid poolen och lapar sol. 

Nu låter det som att jag klagar på att bo på hotell vilket jag definitivt inte gör. Jag älskar att bo här, har det superbra, men jag tycker att det är fascinerande att man vänjer sig så fort vid en viss livsstil. Nu blir det hotellfrukost! Ciao! 



Njuter! 😍

3 månaders resande!

0 Läs mer >>
Jag tror aldrig att jag varit så besviken på en stad innan som jag är på Kuala Lumpur. Detta trots att jag hade noll förväntningar innan. Det har nu gått lite mer än 1,5 dygn sedan jag lämnade staden, jag har andats igenom min frustration och besvikelse och har nu valt att skriva om de få positiva händelserna under min vistelse där istället för att sitta och klaga på allt det dåliga. Here we go:

Dagen efter jag kom till KL så åkte jag till flygplatsen för att möta upp min mamma som kom dit för att ha lite semester med mig och som jag har längtat. Det blev ett tårfyllt möte med en lång kram vid ankomstterminalen vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag aldrig varit borta från min mamma så länge som 3 månader förr. Det var skönt att ha henne här! 

Hotellet vi bodde på i KL var helt suveränt och vi hade en gudomlig frukostbuffé. För mig som levt på havregrynsgröt utan något på (eventuellt lyxat till det med äpplebitar på ibland) senaste månaderna så var det ju som att komma till himmelriket när jag helt plötsligt har nybakat bröd, massa färsk frukt, yoghurtar, en omelett-station, och en miljon andra saker att välja på. Det fanns t.o.m. sushi! 

Vi åt även en massa god mat på stan så matmässigt så var ju stan bra. Jag fick även mitt kinesiska visum godkänt so China here I come! Detta fick jag reda på att det var godkänt efter en dag då allt gått fel. Tror aldrig jag blivit så glad över ett visum förut. Jag skuttade av lycka ut från ambassaden! Nöjd!

Vi tog en nattbuss från KL till Batu Ferringhi där vi befinner oss just nu som inte hjälpte min frustration direkt men å andra sidan var det ju desto skönare när vi väl kom fram. Vi fick tillgång till frukosten direkt när vi kom fram och på något magiskt sätt så lyckas den slå frukosten i KL. Det finns så mycket mat att välja på att det nästan är jobbigt. Fast bara nästan. Får skriva mer om vistelsen här i Batu Ferringhi senare men än så länge har den varit helt underbar!

Summan av kardemumman är väl då att jag är nöjd över god mat, att få umgås med mamma och att jag fick mitt visum.  
Glad över att ha mamma här! ❤️
Turista turista på Central Market!
Utsikten från hotellet!
Sushi till frukost 😁👍

Mamma i Botaniska Trädgården!
Knökat i Little India!
Utsikten från The Petronas Twin Towers!

Sååå skönt att komma fram till Batu Ferringhi! 😍

Kuala Lumpur

0 Läs mer >>
Hur underbart det än må vara att resa så går det inte alltid helt smärtfritt! Idag har jag haft en riktig jävla skitdag rent ut sagt. Jag sov dåligt, gick upp halv 5 för att bege mig till flygplatsen. Tåget till flygplatsen var försenat. När jag kommer fram till flygplatsen så får jag inte mitt boardingkort för att jag inte har en biljett ut ur Malaysia för att jag läst att jag inte behöver en. Jag får springa runt halva flygplatsen för att fixa wifi. Fejkar ett köp av biljett ut ur landet vilket fungerade på något sätt och jag springer för att nu hinna köpa mig frukost, något som jag ju innan biljettköpsgrejen hade gott om tid för. Trycker i mig en macka och häller i mig en kaffe. Går med raska steg till gaten. Inser då att mitt flyg är försenat. 30 minuter efter avsatt tid boardar jag ett litet propellerplan som är så högljutt att det är omöjligt för mig att sova, något som jag verkligen behöver. 

Landar på Kuala Lumpurs flygplats och inser att jag precis missat bussen till stan och att nästa inte kommer förrän om en timme. Eftersom jag har ett inbokat möte med den kinesiska ambassaden under eftermiddagen så bestämmer jag mig för att ta en taxi för att slippa ytterligare stress. Resan till mitt vandrarhem ska enligt föraren ta 35 minuter. Jag tror människan stannar 20 gånger under vägen för att fråga andra taxiförare om vägen. Resan tog 1 timme och 20 minuter. 

Jag går in på vandrarhemmet och börjar min vistelse där med att få en utskällning av mannen i receptionen. Tydligen fick man inte gå in med skor på stället. "Men HEJ! Vad trevligt att träffa dig med!" tänkte jag... Fan vilken surgubbe. Jag fräschar snabbt till mig och går sedan ut till mannen i receptionen igen för att fråga om vägen till närmaste tunnelbanestation så att jag kan ta mig till den kinesiska ambassaden. Det var 1,5 timme kvar till mitt möte men jag tänkte att jag åker dit, kollar var ambassaden ligger så jag har koll på det och sedan kan jag ta lunch i området då jag var rätt hungrig nu. Surgubben bakom disken säger att: "det är jättelätt att hitta för mig men det är svårt att förklara för en som aldrig varit här." Ursäkta men jobbar inte du på ett backpacker hostel? Borde man inte veta hur man förklarar vägen till närmaste station då? Tydligen inte. Jag frågar efter en karta, han ger mig en, och jag ger mig ut på stan. 

15 minuter senare hittar jag en station, jag kollar upp vart jag ska, köper biljett och går på tåget. Jag måste byta tåg vid en station för att komma dit jag ska och då är den biljett jag köpt tydligen ogiltig (har betalat till slutstationen jag ska till) för att man bara får byta tåg vid en speciell station med min biljett. "Well, I'm sorry but where's the information about that, cause I sure didn't see anything about it!" säger jag till vakten. Han svarar då på knagglig engelska att: "everybody knows that!". Alla utom jag då tydligen! Fan! Jag känner att tiden börjar rinna iväg så beslutar mig för att ta en taxi till ambassaden istället. Jag hoppar in i första bästa, ger föraren adressen och så bär det iväg. Dock bara i ca 30 sekunder innan även denna föraren stannar för att fråga en annan förare om vägen. Detta trots att JAG precis slagit in adressen åt honom i hans gps. Vi virrade runt i staden i över en timme då han, precis som min tidigare förare, stannar stup i kvarten för att fråga folk OCH lämnar taxametern på när han gör detta. Jag säger åt honom att jag måste vara på mitt möte halv 3, jag får inte missa det. 14.25 svänger han in på ambassaden. Han skrattar och säger att: "nästa gång du ska någonstans, se till att kolla upp vilka ställen som ligger i närheten då så det blir lättare för chauffören att hitta." Jag ger honom en hatblick i backspegeln, taxametern står på 42 ringgitt. Aldrig i livet! Jag ger honom 10 och slår igen dörren hårt. 

Jag hinner precis till mitt möte (ingen lunch innan) och där säger de att jag inte har alla dokument med mig, trots att jag kollat in deras hemsida minst 40 gånger och följt deras guider till punkt och pricka. Jag får därför inte söka det visum jag ville utan får söka ett vanligt turistvisum. Jag frågar om det finns några anledningar till varför jag skulle bli nekad ett visum. Mannen på andra sidan disken rabblar upp grej efter grej och till slut slutar jag lyssna. Kände inte att det gav mig något att höra på allt som eventuellt kan gå fel. Jag betalar för mig och går därifrån. 

Jag chansar och tar min tredje taxi för dagen och mannen som kör är helt underbar, han hittar direkt och nu sitter jag och avnjuter en fantastisk fiskpaj och en Tiger-öl och känner att jag börjar varva ner efter vad som varit en helvetisk dag än så länge. Tänk vad en liten fiskpaj kan göra... Nu blir det att gå tillbaka till vandrarhemmet och chilla lite och sedan sova. Imorgon kommer ju nämligen min mamma hit och då vill man ju vara pigg och glad 😃

Fiskpajen som räddade dagen!

En riktig jävla skitd...