För en gångs skull så sitter jag inte på en buss och skriver i denna lilla dagbok i bloggformat. Denna gången sitter jag på mitt sovrumsgolv på mitt vandrarhem mitt i centrala Wellington. Jag är bakis. Jag är glad. Jag är så nöjd över och tacksam för att jag är här. Visst, det är jag som har jobbat ihop pengar till den här resan men jag är så tacksam över att jag faktiskt har möjligheten till att jobba ihop pengar till en resa som denna. Inte alla som har det. Jag har tänkt mycket på Neema, läraren på skolan jag jobbade på i Tanzania förra året, idag. Hon hade en gammal karta i klassrummet och frågade mig på min första dag vart jag kom ifrån. Jag svarade Sverige och visade henne på kartan vart det låg. "I would love to go there someday" sade hon med en drömmande men samtidigt sorgsen röst då hon visste att hon aldrig skulle då möjligheten till att göra det. Därför njuter jag lite extra av att vara här idag. Jag tar vara på möjligheterna jag har tillgång till och gläds så otroligt mycket över allt underbart de ger mig.
