Dreams and Normality
De senaste dagarna har jag haft presentationer för barnen i mina klasser här på skolan om mitt fantastiska hemland Sverige. Det är alltid intressant att se reaktionerna människor får när man berättar om detta lilla land som inte så många här borta vet så mycket om. De skrattade när jag berättade om kräftskivor och midsommarfest och tyckte ändå att surströmming lät rätt gott. Antagligen eftersom de har en specialitet här i landet vid namn Stinky Tofu som är jäst, och otroligt illaluktande, tofu.
Jag berättade även om mitt liv och min resa och jag förklarade för dem att det finns ett flertal sätt att leva sitt liv på och inget är mer rätt än det andra så länge man själv är lycklig. Det är svårt att få in detta i huvudet på barn som tror att skola, bra betyg och ett välbetalt jobb är allt som har någon som helst betydelse här i livet. Jag frågade barnen vad deras drömmar var och jag fick väldigt varierande svar. En ville bli en hjälte medan en annan ville resa till Finland eftersom hon hört att jultomten bor där.
Problemet här är att de tror att drömmar endast är drömmar och inget som faktiskt kan inträffa. Jag förklarade att den här resan en gång inte var något annat än en dröm men den blev verklighet för att jag trodde på den och jobbade för att besanna den.
Vi pratade mycket om att kämpa för något som man själv tror på och inte för något som folk runtomkring en anser vara rätt. Vi pratade om att det inte är något negativt att sticka ut och att oavsett vad man vill i livet så spelar det ingen roll om folk i ens närhet tycker att man är smärre galen så länge man själv tror att det är rätt väg för en. När en av eleverna säger att hans dröm är att bli en hjälte (ett ord han antagligen använder på grund av brist på ett bättre i hans ordförråd) så säger läraren, som suttit med under hela lektionen, något som gör mig otroligt irriterad. "Sluta säg sådana dumma saker och bete dig normalt!" skriker hon åt honom. Stämningen som för en sekund sedan var otroligt positiv var nu förstörd. Den glädjen jag sett i flera av barnens ögon när de fick berätta vad de vill med sitt liv, en fråga som de kanske inte får alltför ofta då det är självklart för många att de ska gå i skolan tills de är i alla fall 25 och sedan ska de jobba som läkare eller advokater resten av sitt liv, var nu borta och blickarna har än en gång blivit tomma.
Om det är något jag hatar här i livet så är det ordet normalt. Va fan är normalt? När man är som alla andra, skulle de flesta nog svara på den frågan. Varför försöker folk än idag få barn att bli som alla andra runt om? Är det verkligen något att sträva efter att få alla personer att passa i samma mall? Varför trycker läraren ner eleven när han äntligen samlat mod att berätta vad han vill med sitt liv? Nu kommer han ju inte direkt vara ivrig över att berätta för någon annan om hans drömmar. Han kommer ju vara livrädd över att än en gång bli idiotförklarad.
Jag ignorerade dock läraren igår och bad eleven i fråga att förklara vad han menade med att bli en hjälte. Han sade att han vill hjälpa alla barn i världen så att de har det bra! Jag tittade på läraren och sade: "Det var väl ändå en rätt bra dröm, eller hur?".
Jag har under så många år i mitt liv fått höra att jag borde gå med strömmen och inte emot den. Jag var sjuk, jag hoppade av gymnasiet när det var 5 månader kvar, jag fick läsa om 2 år av det och tog därför inte studenten förrän jag var 21. Jag började inte på universitet direkt efteråt utan jobbade och flyttade till Norge och sedan drog jag iväg på den här resan. Är detta normalt? Njaee, kanske inte men fan va bra jag har det! Jag har aldrig varit lyckligare och i slutändan är det ju det som är viktigt. Vad är poängen med livet om det inte är att vara lycklig? Om någon av er "normalitetsdyrkare" har ett vettigt svar på det så får ni mer än gärna höra av er!
The last couple of days I've had presentations for the kids in my classes about my beautiful country Sweden. I always find it interesting to see people's reaction when you tell them about this, for many, unknown country. The kids laughed their heads off when I told them about our crayfish and midsummer party and they went out of control when I, after a request from one of the kids, spoke some Swedish. Apparently, it sounds ridiculous. They all thought, to my surprise, that our fermented herring sounded pretty yummie though. Probabably because of their own speciality Stinky Tofu which is fermented tofu.
I also told them about my life and about this trip and tried to explain that there's more than one way to live your life and that one way isn't better or worse than the other as long as you yourself is happy with it. It's hard, though, to get this idea into the heads of kids who believe that the only things important in life are school, good grades and a well payed job. I asked the kids what their dreams are and the answers I got were varied. One wanted to be a hero and another wanted to go to Finland since she's heard that's where Santa lives.
The problem here in Taiwan, along with many other countries, is that the people here believe that dreams aren't, and never will be, anything but just dreams. I explained that this trip I'm on now was once nothing more than a dream but it became real since I believed in it and worked hard to make it become my reality.
We talked a lot about the importance of fighting for something because you believe in it, not because somebody else does. We talked about how being different isn't necessarily a negative thing and that it doesn't matter what people around you think about you or your ideas, as long as you believe in them and yourself. When one of my students said that his dream was to become a hero (a word he probably use in lack of a better one), the teacher of the school, who's been listening to our entire lesson, says something that makes me extremely frustrated. She yells "Stop saying such stupid things and start acting normal!". The mood in the room, that just a mere minute ago was extremely positive, is now ruined. The sheer happiness that I'd seen in the kids eyes when they got to tell everyone what they want with their life, something they probably don't get asked about too often here since it's a nobrainer for most people that they will go to school until they're at least 25 and then they will work as a lawyer or doctor for the rest of their life, was now gone and their stares were now blank.
If it's something I hate, it's the word "normal". What the fuck does normal mean? Most people would probably answer "when you're like everyone else" to that question. Is that something to aim for though? Why do people still try to make kids the way it fits them (the parents) best and not focus on what the kid wants? Why is this teacher pushing the kid down when he finally saved up enough courage to stand up and share his dream. Now he's going to be everything but eager to tell anyone else about what he wants in life. He will be terrified of, once again, being told he's acting silly.
I ignored the teacher, though, and asked the kid what he meant by saying he wanted to be a hero. He said that he wants to help all the kids in the world so they're always happy. I looked at the teacher then and said "That's a pretty good dream, isn't it?"
During so many years of my life, people have told me to go with the flow, not against it. I was sick for many years, I dropped out of high school when I only had 5 months left, I had to redo 2 years of it and did therefor not graduate until I was 21. I didn't go to university right after high school but started working instead, moved to Norway and then I went on this trip. Normal? Probably not but I've never been happier and if being happy is not the point of this life then I don't know what is.
Two of my classes 😃