En riktig jävla skitdag...

Hur underbart det än må vara att resa så går det inte alltid helt smärtfritt! Idag har jag haft en riktig jävla skitdag rent ut sagt. Jag sov dåligt, gick upp halv 5 för att bege mig till flygplatsen. Tåget till flygplatsen var försenat. När jag kommer fram till flygplatsen så får jag inte mitt boardingkort för att jag inte har en biljett ut ur Malaysia för att jag läst att jag inte behöver en. Jag får springa runt halva flygplatsen för att fixa wifi. Fejkar ett köp av biljett ut ur landet vilket fungerade på något sätt och jag springer för att nu hinna köpa mig frukost, något som jag ju innan biljettköpsgrejen hade gott om tid för. Trycker i mig en macka och häller i mig en kaffe. Går med raska steg till gaten. Inser då att mitt flyg är försenat. 30 minuter efter avsatt tid boardar jag ett litet propellerplan som är så högljutt att det är omöjligt för mig att sova, något som jag verkligen behöver. 

Landar på Kuala Lumpurs flygplats och inser att jag precis missat bussen till stan och att nästa inte kommer förrän om en timme. Eftersom jag har ett inbokat möte med den kinesiska ambassaden under eftermiddagen så bestämmer jag mig för att ta en taxi för att slippa ytterligare stress. Resan till mitt vandrarhem ska enligt föraren ta 35 minuter. Jag tror människan stannar 20 gånger under vägen för att fråga andra taxiförare om vägen. Resan tog 1 timme och 20 minuter. 

Jag går in på vandrarhemmet och börjar min vistelse där med att få en utskällning av mannen i receptionen. Tydligen fick man inte gå in med skor på stället. "Men HEJ! Vad trevligt att träffa dig med!" tänkte jag... Fan vilken surgubbe. Jag fräschar snabbt till mig och går sedan ut till mannen i receptionen igen för att fråga om vägen till närmaste tunnelbanestation så att jag kan ta mig till den kinesiska ambassaden. Det var 1,5 timme kvar till mitt möte men jag tänkte att jag åker dit, kollar var ambassaden ligger så jag har koll på det och sedan kan jag ta lunch i området då jag var rätt hungrig nu. Surgubben bakom disken säger att: "det är jättelätt att hitta för mig men det är svårt att förklara för en som aldrig varit här." Ursäkta men jobbar inte du på ett backpacker hostel? Borde man inte veta hur man förklarar vägen till närmaste station då? Tydligen inte. Jag frågar efter en karta, han ger mig en, och jag ger mig ut på stan. 

15 minuter senare hittar jag en station, jag kollar upp vart jag ska, köper biljett och går på tåget. Jag måste byta tåg vid en station för att komma dit jag ska och då är den biljett jag köpt tydligen ogiltig (har betalat till slutstationen jag ska till) för att man bara får byta tåg vid en speciell station med min biljett. "Well, I'm sorry but where's the information about that, cause I sure didn't see anything about it!" säger jag till vakten. Han svarar då på knagglig engelska att: "everybody knows that!". Alla utom jag då tydligen! Fan! Jag känner att tiden börjar rinna iväg så beslutar mig för att ta en taxi till ambassaden istället. Jag hoppar in i första bästa, ger föraren adressen och så bär det iväg. Dock bara i ca 30 sekunder innan även denna föraren stannar för att fråga en annan förare om vägen. Detta trots att JAG precis slagit in adressen åt honom i hans gps. Vi virrade runt i staden i över en timme då han, precis som min tidigare förare, stannar stup i kvarten för att fråga folk OCH lämnar taxametern på när han gör detta. Jag säger åt honom att jag måste vara på mitt möte halv 3, jag får inte missa det. 14.25 svänger han in på ambassaden. Han skrattar och säger att: "nästa gång du ska någonstans, se till att kolla upp vilka ställen som ligger i närheten då så det blir lättare för chauffören att hitta." Jag ger honom en hatblick i backspegeln, taxametern står på 42 ringgitt. Aldrig i livet! Jag ger honom 10 och slår igen dörren hårt. 

Jag hinner precis till mitt möte (ingen lunch innan) och där säger de att jag inte har alla dokument med mig, trots att jag kollat in deras hemsida minst 40 gånger och följt deras guider till punkt och pricka. Jag får därför inte söka det visum jag ville utan får söka ett vanligt turistvisum. Jag frågar om det finns några anledningar till varför jag skulle bli nekad ett visum. Mannen på andra sidan disken rabblar upp grej efter grej och till slut slutar jag lyssna. Kände inte att det gav mig något att höra på allt som eventuellt kan gå fel. Jag betalar för mig och går därifrån. 

Jag chansar och tar min tredje taxi för dagen och mannen som kör är helt underbar, han hittar direkt och nu sitter jag och avnjuter en fantastisk fiskpaj och en Tiger-öl och känner att jag börjar varva ner efter vad som varit en helvetisk dag än så länge. Tänk vad en liten fiskpaj kan göra... Nu blir det att gå tillbaka till vandrarhemmet och chilla lite och sedan sova. Imorgon kommer ju nämligen min mamma hit och då vill man ju vara pigg och glad 😃

Fiskpajen som räddade dagen!

Kommentera här: