sandra frykman

Taxiresan var dock lite awkward då föraren höll på att tjöta om hur hans fru skäller ut honom konstant då han jämt kollar in vita flickor. Han brukar tydligen även ta kontakt med dem och började nu i taxin imitera en australiensisk tjej som gjort motstånd och sagt "nej", "sluta", osv. när han hade tagit kontakt. Vad exakt han hade försökt göra med tjejen i fråga förstod jag inte riktigt och det är inget jag vill tänka på heller. Direkt efter att han berättat detta så kollar han på mig i backspegeln och frågar om jag är gift eller om jag har pojkvän. Jag gillar inte att ljuga men jag visste om jag hade sagt att jag var singel så hade han aldrig slutat att tjöta om att mötas igen (han frågade ändå några gånger). Problemet var att han aldrig slutade fråga frågor om "min pojkvän" nu istället. Så min kära taxiförare tror nu att jag är förlovad med en kille som heter Jakob, han är 25 år gammal och jobbar inom marknadsföring. Han är svensk men jag träffade honom under min tid i Norge. Han är mörkblond, har gröna ögon, är lite längre än vad jag är och nej, han har inte varit otrogen mot mig vad jag vet (var otroligt knepiga frågor han ställde). Under praktiskt taget hela resan så frågade han om mig och min pojkvän hemma och jag blev änna lite fascinerad över mig själv över hur naturligt det var för mig att komma på alla dessa detaljer kring en icke verklig person. Jag kanske omedvetet beskrev min drömman? Så om det finns en 25-årig Jakob inom marknadsföring någonstan, kontakta mig! Haha! 

När jag ÄNTLIGEN kom fram till flygplatsen så försöker människan lura mig till att betala mer men jag gav mig inte och till slut orkade han inte mer. Jag märker verkligen skillnad på mig själv när det kommer till att pruta. Innan jag åkte till Tanzania 2013 så tyckte jag att det var jättejobbigt och jag vågade inte riktigt. Nu kan jag stå hur länge som helst och gapa priser tills jag får ett som jag anser vara resonabelt. Härligt att se utveckling! 

Flygresan gick bra (stensov) och nu började det riktiga äventyret: jag skulle ta tåg från Yogyakarta till Klaten. Jag hittade stationen, gick fram för att köpa en biljett och trodde att kvinnan bakom disken skämtade när hon sade priset. 6000rp för en 45 minuters tågresa. Det motsvarar 3,50 svenska kronor!!! Jag klagade verkligen inte och gick för att sätta mig på perrongen för att vänta på mitt  tåg när jag inser att det finns en väldans massa spår att välja mellan. Jag frågade en av vakterna på stationen vilken jag skulle till. Han pekade på andra sidan från där jag stod. Det var fyra spår mellan mig och dit jag skulle så jag frågade såklart vart övergången var, hur jag skulle ta mig dit. Han skrattade och tittade på mig som om det var det dummaste någon någonsin har frågat och pekade på rälsen och sade: "You walk!". 

Alla de åren som man blivit lärd hemma i Sverige att man under inga omständigheter ska befinna sig på spåren, alla de åren man varit duktig och lyssnat på detta och helt plötsligt säger tågstationerna säkerhetsvakt till mig korsa fyra spår för att komma till rätt perrong. Det var ju bara att göra men det kändes inte som det säkraste sättet fast å andra sidan så är väl inte ordet "säkert" det som beskriver Infonesien bäst! 

Tåget var packat och jag är rätt säker på att jag var den enda utlänningen där. Alla stirrade, jag log tillbaka och de stirrade ännu mer. Jag kom fram till Klaten där jag möttes av en kille vid namn Alga som skulle köra mig till mitt boende. Han hade en liten motorcykel, vi var 2 personer och jag hade en 20 kg ryggsäck. "No problem!" sade han och så bar det iväg. Jag var livrädd för att jag skulle trilla baklänges pga min ryggsäck men det gick fantastiskt bra. Förutom en och en annan mygga i munnen då han envisades med att vi skulle prata under resans gång. 

Jag överlevde och det var ett par intressanta timmar med lite nya upplevelser!