0 Läs mer >>
Mys är väl det ord som beskriver min 1,5 vecka i Batu Ferringhi på ön Penang bäst. Att bara få umgås med mamma, äta grymt god mat från både gatustånd och fina restauranger, och ligga i solen och läsa böcker och lyssna pa musik. Det har verkligen varit helt perfekt och jag är så bortskämd och tacksam över att jag har en mamma som tar sig tiden och pengarna att komma hit och umgås med mig ett litet tag. Nu förstår jag ju att det kanske även var andra faktorer än jag som lockade hit henne, som solen, värmen och havet t ex, men ändå! 
 
Jag befinner mig just ni på Sungai Nibongs bussterminal och väntar på min buss som ska ta mig ner till södra Malaysia, till Johor Bahru. Jag har verkligen vant mig vid att ha mamma med mig på allt nu så det känns otroligt tomt att sitta här och inte ha någon att snacka skit med. 
 
Även om vi har spenderat största delen av vår tid i Batu Ferringhi i en solstol vid poolen så har vi ändå tagit oss tiden till en del annat också. Vi har varit på kryddblandning i en tropisk kryddträdgård, gått på gatukonstvandring i Georgetown, varit på nattmarknader och haft filmmyskvällar på rummet. 
 
Med undantag för ett antal gymbesök så har det varit en väldigt slapp, bekväm och härlig del av min resa. Det har varit underbart att tjöta om allt och ingenting med mamma och att vi bröt ut i ett totalt skrattanfall när vi försökte oss på att ta selfies under vattnet var helt fantastiskt! 
 
Jag har helt enkelt haft det fantastiskt mysigt och härligt senaste 2 veckorna med mamma och jag saknar henne redan kopiöst mycket! 
 
Kramar! 

Bildbomb från dagarna i Penang:
(tryck på bilderna för att få dem i större format)

Batu Ferringhi, Penan...

0 Läs mer >>
3 månader. Ett fjärdedels år. Tiden flyger förbi. Var månad går verkligen snabbare än den innan men jag känner faktiskt ingen stress över det. Ibland kan jag bli lite så att jag känner att nej men oj, nu ska jag ju hem snart, nu får jag se till att planera in ännu fler saker på agendan här så jag får se allt. Detta trots att jag har ca. 3 månader kvar av min resa, alltså lika länge till. Oftast känner jag dock ingen stress utan njuter så mycket jag bara kan av att vara där jag är för tillfället och jag vet att det kommer att vara helt underbart att komma hem efter resan också så inget jobbigt med det ju. 

Vart är jag just nu då? Jo, jag befinner mig på ön Penang i Malaysia med min mamma. Jag har tagit en paus från backpacker-livet och bor på fint hotell och käkar lyxiga middagar. Det är intressant det här med omställningar och vanor tycker jag. Jag har ju vetat att jag ska bo på hotell med mamma och har hela tiden tänkt att vad jobbigt det kommer att vara att ställa om från hotell-liv med lyxig frukostbuffé till hostel-liv med torr och trökig havregrynsgröt efteråt, och det kommer det kanske bli, men tanken slog mig aldrig att det skulle vara svårt att anpassa sig till hotell-livet. 

Att gå från högljudda dorm rooms med stenhårda sängar till ett knäpptyst eget hotellrum med king size-säng som formar sig efter ens kropp gjorde det, tro det eller ej, svårt att sova. Vi människor är ju vanemänniskor och jag har helt enkelt vant mig vid höga ljudnivåer, att kunna sätta mig ner bland folk och bara börja tjata och att vara ute på upptäcksfärd varje dag och se nya saker. Nu är det knäpptyst på rummet (förutom när jag och mamma tjötar loss då), de flesta håller sig till sitt eget sällskap och vi hänger mestadels vid poolen och lapar sol. 

Nu låter det som att jag klagar på att bo på hotell vilket jag definitivt inte gör. Jag älskar att bo här, har det superbra, men jag tycker att det är fascinerande att man vänjer sig så fort vid en viss livsstil. Nu blir det hotellfrukost! Ciao! 



Njuter! 😍

3 månaders resande!

0 Läs mer >>
Jag tror aldrig att jag varit så besviken på en stad innan som jag är på Kuala Lumpur. Detta trots att jag hade noll förväntningar innan. Det har nu gått lite mer än 1,5 dygn sedan jag lämnade staden, jag har andats igenom min frustration och besvikelse och har nu valt att skriva om de få positiva händelserna under min vistelse där istället för att sitta och klaga på allt det dåliga. Here we go:

Dagen efter jag kom till KL så åkte jag till flygplatsen för att möta upp min mamma som kom dit för att ha lite semester med mig och som jag har längtat. Det blev ett tårfyllt möte med en lång kram vid ankomstterminalen vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag aldrig varit borta från min mamma så länge som 3 månader förr. Det var skönt att ha henne här! 

Hotellet vi bodde på i KL var helt suveränt och vi hade en gudomlig frukostbuffé. För mig som levt på havregrynsgröt utan något på (eventuellt lyxat till det med äpplebitar på ibland) senaste månaderna så var det ju som att komma till himmelriket när jag helt plötsligt har nybakat bröd, massa färsk frukt, yoghurtar, en omelett-station, och en miljon andra saker att välja på. Det fanns t.o.m. sushi! 

Vi åt även en massa god mat på stan så matmässigt så var ju stan bra. Jag fick även mitt kinesiska visum godkänt so China here I come! Detta fick jag reda på att det var godkänt efter en dag då allt gått fel. Tror aldrig jag blivit så glad över ett visum förut. Jag skuttade av lycka ut från ambassaden! Nöjd!

Vi tog en nattbuss från KL till Batu Ferringhi där vi befinner oss just nu som inte hjälpte min frustration direkt men å andra sidan var det ju desto skönare när vi väl kom fram. Vi fick tillgång till frukosten direkt när vi kom fram och på något magiskt sätt så lyckas den slå frukosten i KL. Det finns så mycket mat att välja på att det nästan är jobbigt. Fast bara nästan. Får skriva mer om vistelsen här i Batu Ferringhi senare men än så länge har den varit helt underbar!

Summan av kardemumman är väl då att jag är nöjd över god mat, att få umgås med mamma och att jag fick mitt visum.  
Glad över att ha mamma här! ❤️
Turista turista på Central Market!
Utsikten från hotellet!
Sushi till frukost 😁👍

Mamma i Botaniska Trädgården!
Knökat i Little India!
Utsikten från The Petronas Twin Towers!

Sååå skönt att komma fram till Batu Ferringhi! 😍

Kuala Lumpur

0 Läs mer >>
Hur underbart det än må vara att resa så går det inte alltid helt smärtfritt! Idag har jag haft en riktig jävla skitdag rent ut sagt. Jag sov dåligt, gick upp halv 5 för att bege mig till flygplatsen. Tåget till flygplatsen var försenat. När jag kommer fram till flygplatsen så får jag inte mitt boardingkort för att jag inte har en biljett ut ur Malaysia för att jag läst att jag inte behöver en. Jag får springa runt halva flygplatsen för att fixa wifi. Fejkar ett köp av biljett ut ur landet vilket fungerade på något sätt och jag springer för att nu hinna köpa mig frukost, något som jag ju innan biljettköpsgrejen hade gott om tid för. Trycker i mig en macka och häller i mig en kaffe. Går med raska steg till gaten. Inser då att mitt flyg är försenat. 30 minuter efter avsatt tid boardar jag ett litet propellerplan som är så högljutt att det är omöjligt för mig att sova, något som jag verkligen behöver. 

Landar på Kuala Lumpurs flygplats och inser att jag precis missat bussen till stan och att nästa inte kommer förrän om en timme. Eftersom jag har ett inbokat möte med den kinesiska ambassaden under eftermiddagen så bestämmer jag mig för att ta en taxi för att slippa ytterligare stress. Resan till mitt vandrarhem ska enligt föraren ta 35 minuter. Jag tror människan stannar 20 gånger under vägen för att fråga andra taxiförare om vägen. Resan tog 1 timme och 20 minuter. 

Jag går in på vandrarhemmet och börjar min vistelse där med att få en utskällning av mannen i receptionen. Tydligen fick man inte gå in med skor på stället. "Men HEJ! Vad trevligt att träffa dig med!" tänkte jag... Fan vilken surgubbe. Jag fräschar snabbt till mig och går sedan ut till mannen i receptionen igen för att fråga om vägen till närmaste tunnelbanestation så att jag kan ta mig till den kinesiska ambassaden. Det var 1,5 timme kvar till mitt möte men jag tänkte att jag åker dit, kollar var ambassaden ligger så jag har koll på det och sedan kan jag ta lunch i området då jag var rätt hungrig nu. Surgubben bakom disken säger att: "det är jättelätt att hitta för mig men det är svårt att förklara för en som aldrig varit här." Ursäkta men jobbar inte du på ett backpacker hostel? Borde man inte veta hur man förklarar vägen till närmaste station då? Tydligen inte. Jag frågar efter en karta, han ger mig en, och jag ger mig ut på stan. 

15 minuter senare hittar jag en station, jag kollar upp vart jag ska, köper biljett och går på tåget. Jag måste byta tåg vid en station för att komma dit jag ska och då är den biljett jag köpt tydligen ogiltig (har betalat till slutstationen jag ska till) för att man bara får byta tåg vid en speciell station med min biljett. "Well, I'm sorry but where's the information about that, cause I sure didn't see anything about it!" säger jag till vakten. Han svarar då på knagglig engelska att: "everybody knows that!". Alla utom jag då tydligen! Fan! Jag känner att tiden börjar rinna iväg så beslutar mig för att ta en taxi till ambassaden istället. Jag hoppar in i första bästa, ger föraren adressen och så bär det iväg. Dock bara i ca 30 sekunder innan även denna föraren stannar för att fråga en annan förare om vägen. Detta trots att JAG precis slagit in adressen åt honom i hans gps. Vi virrade runt i staden i över en timme då han, precis som min tidigare förare, stannar stup i kvarten för att fråga folk OCH lämnar taxametern på när han gör detta. Jag säger åt honom att jag måste vara på mitt möte halv 3, jag får inte missa det. 14.25 svänger han in på ambassaden. Han skrattar och säger att: "nästa gång du ska någonstans, se till att kolla upp vilka ställen som ligger i närheten då så det blir lättare för chauffören att hitta." Jag ger honom en hatblick i backspegeln, taxametern står på 42 ringgitt. Aldrig i livet! Jag ger honom 10 och slår igen dörren hårt. 

Jag hinner precis till mitt möte (ingen lunch innan) och där säger de att jag inte har alla dokument med mig, trots att jag kollat in deras hemsida minst 40 gånger och följt deras guider till punkt och pricka. Jag får därför inte söka det visum jag ville utan får söka ett vanligt turistvisum. Jag frågar om det finns några anledningar till varför jag skulle bli nekad ett visum. Mannen på andra sidan disken rabblar upp grej efter grej och till slut slutar jag lyssna. Kände inte att det gav mig något att höra på allt som eventuellt kan gå fel. Jag betalar för mig och går därifrån. 

Jag chansar och tar min tredje taxi för dagen och mannen som kör är helt underbar, han hittar direkt och nu sitter jag och avnjuter en fantastisk fiskpaj och en Tiger-öl och känner att jag börjar varva ner efter vad som varit en helvetisk dag än så länge. Tänk vad en liten fiskpaj kan göra... Nu blir det att gå tillbaka till vandrarhemmet och chilla lite och sedan sova. Imorgon kommer ju nämligen min mamma hit och då vill man ju vara pigg och glad 😃

Fiskpajen som räddade dagen!

En riktig jävla skitd...

0 Läs mer >>
8.56 gick mitt tåg från Klaten igår morse. Jag åkte första klass då detta var den enda biljetten tillgänglig. Första klass i Indonesien var inget märkvärdigt men var absolut helt okej. Jag hade en halvt fungerande stol, det var en tv på som spelade våldsamma filmer extremt högljutt och i sätet bredvid mig satt en 50-årig man som rapade konstant i en timme. Då pratar vi inte om tysta jag-försöker-dölja-att-jag-rapar-rapar utan högljudda som kom ända nedifrån tårna. Det som fascinerade mig var att ingen verkade reagera på detta. Å andra sidan kanske det är normalt att folks kroppar ger ifrån dig läten ständigt här med tanke på hur mycket chili de käkar. Det är sådana enorma mängder att deras magar antagligen är bubblande chili-fyllda gasbomber som exploderar om de inte lättar på trycket med jämna mellanrum. Det är min teori! 

Efter 8 timmar på tåget så kom jag fram till Jakarta där jag hoppade på bussen till flygplatsen. Enligt Google Maps skulle det ta 20 minuter. Vad Google Maps glömde är att jag befinner mig i Indonesien där trafiken är galen och helt oberäknelig. Det tog mig 1,5 timme. Jag kommer fram till flygplatsen och ser att mitt flyg är 1,5 timme försenat. Det gjorde mig dock absolut ingenting då det innebar att jag kunde gå till Starbucks för en stor Asia Dolce islatte och en varm kycklingmacka. Mums!

Checkade in på Footprints Hostel vid halv 2 på natten och stensomnade direkt.  
Nöjd gäst på Footprints Hostel!

Klaten - Singapore

0 Läs mer >>
Tjosan! Sitter just nu i Chinatown i centrala Singapore och njuter av en lunch som jag inte riktigt vet vad den består av men det är gudomligt gott i alla fall. Jag har praktiskt taget bara gått och åkt runt i Singapore idag än så länge. Det finns så många häftiga byggnader att se och det är sådana otroliga kontraster. Ena kvarteret är Little India, andra är Chinatown och ett tredje är Marina Bay som är fylld av übermoderna och knepiga byggnader. Jag älskar kontraster. Kontrasten mellan Singapore och Klaten är ju ganska magnifik också. Att komma från en outvecklad by som Klaten till en supermodern metropol som Singapore är häftigt och jag älskar att få just de här kontrasterna, att få se de olika sätten städer kan se ut på. Det är ett sant privilegium! 

Nu ska jag gå vidare runt i Chinatown ett tag innan jag ska försöka hitta mig ett internetcafé så jag kan få ifyllt alla blanketter för mitt kinesiska visum. Eftersom jag verkligen gillar Chinatown så kan jag ju bara tänka mig hur fantastiskt det riktiga Kina kommer att bli. Längtar! 











Kontraster

0 Läs mer >>
Då var det dags att säga hejdå till Klaten som jag spenderat de senaste 3 veckorna i. Förutom den första 1,5 veckan då jag var sjuk så har jag haft en fantastisk tid här. Jag har fått träffa massor av nya, härliga, människor och det har varit så skönt att få komma bort från alla turister ett tag även om det innebär att människorna som bor här inte är vana vid vita människor och därmed vill ta bilder med en stup i kvarten. Känner sig som en kändis när man går runt på gatorna här vilket är både kul och ibland lite småjobbigt då folk tittar väldigt mycket. 

Senaste veckan har varit fullspäckad och jag har haft det helt fantastiskt! I måndags jobbade jag på BPEC och hade låtsas-jobbintervjuer med mina elever. Det var riktigt roligt. Efter det så hängde jag med BuHeni (en av lärarna) resten av kvällen och hon och hennes man tog mig till stan på kvällen där vi köpte middag och satte oss i Stadsparken och käkade. Det var massa folk och det var riktigt mysigt! 

I tisdags spenderade jag hela dagen i Solo (Surakarta) med Ukie (en annan lärare) och vi gick på bio tre gånger!!! Haha men kostar bion 9kr per film och det då även ingår dricka så är det svårt att hålla sig från att se flera. Det var en mysig dag och det var skönt att bara ta det lugnt och se på film under en dag! 

I onsdags så åkte jag först till ett dagis och jobbade med barnen där. De var helt underbara och så otroligt artiga trots deras ålder på 4-6 år. Svenska ungar har mycket att lära kan jag säga! Efter ett par timmar på dagiset så åkte vi vidare till en nudelfabrik. De kallade det fabrik men det var snarare ett skjul och en massa risfält där de gjorde nudlar. Det var en häftig process och jag kommer alltid tänka tillbaka på det stället när jag käkar nudlar hemma nu. Vem vet, de kanske kommer därifrån? Efter detta så åkte vi vidare till en begravningsceremoni för en man som dött i en av lärarnas byar. Det kändes lite fel att vara där först eftersom jag inte kände människan men insåg efter ett tag att alla verkade väldigt glada över att ha mig där. Om det var för att jag bara var någon ny eller för att jag var västerlänning vet jag inte men jag gissar på det sistnämnda. Alla ville hälsa och ta bilder och jag fick extremt dåligt samvete för att allt fokus var på mig och inte på mannen som dött. Folk borde ju inte skratta och ta selfies med mig utan borde väl vara i sorg? Jag kanske bara inte förstår mig på indonesiska begravningar helt enkelt.





I torsdags åkte jag med BuHeni till skolor för att marknadsföra deras engelskaprogram och jag fick ge motivationstal för att de skulle kämpa i skolan och lära sig bättre engelska. Det var kul! Efteråt åkte vi till Solo och hon ville visa mig biografen. Jag sade att jag varit på 3 filmer i tisdags och hon svarade då: "Bara 3? Men då finns det ju massa kvar som vi kan se!". Folk gillar att gå på bio här verkar det som... Efter bion åkte vi vidare till ytterligare en skola där vi hade lektion, sjöng sånger och lekte lekar. Avslutade dagen med middag hos Rani (lärare). Underbar dag helt enkelt!


Igår så hämtade Rani mig klockan 7 på morgonen och så åkte vi iväg till hennes skola för lektion. Vi sjöng sånger, gjorde ordpussel och eleverna jobbade så hårt och jag hade en underbar lektion med dem. Efter skolan så åkte vi till Prambanan templet som är över 1200 år gammalt och så vackert. Det är helt otroligt att det fortfarande står upp! Avslutade dagen med avskedsmiddag för mig med alla i lärarteamet och deras familjer och det var ett perfekt avslut. 














Nu ska jag packa det sista i väskan innan Bu Heni kommer och hämtar mig för att åka till tågstationen. Mot Jakarta! 

Bye bye Klaten!

0 Läs mer >>
I den västerländska världen så handlar allt om tid. Tid och pengar. På lite mindre utvecklade ställen, som Klaten där jag befinner mig nu t ex, så har dessa inte lika stor betydelse vilket kan vara svårt att anpassa sig till. Att de är otroligt givmilda och inte lägger alltför stort fokus på pengar tycker jag är fantastiskt och jag har inga problem att vänja mig vid det tänket men det här med tid däremot, det är en större utmaning. 

Säger man att man ska ses kl. 8 så räknar jag med att man gör det. Fem över, fine. Tio över, helt okej. Men att sitta och vänta till kl. 9 och sedan inte få en ursäkt eller förklaring till varför de kommer en timme efter avsatt tid förstår jag mig inte på.

De är väldigt avslappnade när det kommer till tid här vilket kan göra ett kontroll- och planeringsfreak som mig själv galen. Jag frågade läraren igår om faktiskt kommer att hämta upp mig kl. 8 idag eller om det blir kl. 9 som sist gång och hon sade att det absolut blir kl. 8. Nu sitter jag här och klockan är halv 9. Jag blir inte sur över detta då jag vet att det inte har något med mig att göra, det är inget de gör mot mig personligen eller medvetet utan det är bara så det är här. 

Problemet är bara att jag inte kan med att göra samma sak. Jag kan inte med att inte vara klar kl. 8 om vi sagt just den tiden. Jag är snarare klar kvart i. Skillnaden är ju att jag hade gjort det medvetet, jag hade medvetet varit försenad och det känns ju bara löjligt. 

Men det är svårt att inte bli frustrerad, det måste jag medge. Att bara sitta och vänta är inget jag är speciellt bra på och inget jag strävar efter att bli bra på heller. Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid deras avslappnade syn på tid, jag gillar planering för mycket. 

Det här med att passa...